Nyligen hade jag förmånen att få presentera min roman URNA på Wenngarns slott utanför Sigtuna. Jag fick sitta i Disasalen där jag först blev bekant med Disa. Ja, inte den Disa som är en huvudpersonerna i min berättelse, men flickan Disa från Wenngarn som senare blev drottning och vars saga har inspirerat mig till att skriva URNA.
I Disasagan, som den berättas i ord och bild på Wenngarns slott, svälter folket. Konung Sigtrud bestämmer då att alla gamla och sjuka ska dödas för att maten och resurserna ska förslå bättre. Men Disa kommer upp med ett bättre förslag. Det är bara ett problem. Hon är en ung flicka. ett kvinnfolk som kungen inte alls har tid och lust att lyssna på. Han slänger dock ur sig en utmaning. Om Disa kan komma till honom ”inte ridande och inte gående, inte naken och inte klädd, inte hungrig och inte mätt, inte på natten och inte på dagen”, då ska han lyssna till hennes förslag.
Disa lyckas lösa utmaningen. Hon klär sig i ett fisknät, lägger ena benet över en bock och andra foten på en vagn, äter ett äpple och kommer inför kungen i månens sken. Kungen blir så imponerad av hennes klokhet att han inte bara köper hennes förslag utan också gifter sig med henne. Att hon är vacker gör förstås inte hennes sak sämre.
Myndigheterna i URNA är mer subtila med sina avsikter avseende de sjuka, funktionshindrande, eller andra som inte bidrar till samhällsekonomin. Men precis som i sagan har Disa en viktig roll när hon uppmärksammar att människor som lever i samhällets utkant har börjat försvinna eller dö.
Vilket var då förslaget som Disa i sagan lade fram för kungen? Jo att folket skulle kasta tärning och de som fick ett visst tal skulle utrustas med hacka, spade och pilbåge och erhålla en bit mark i Norrland, där landet ännu låg obrukat. Den delen av Disasagan har inspirerat mig till en fristående fortsättning på URNA. Men det är en helt annan berättelse …
