Det går långsamt framåt med mitt senaste manus. Jag kan hitta en rad ursäkter för varför det är så – som till exempel att det just har varit jul. Jag ville tillbringa de lediga juldagarna med familj och vänner, inte sitta ensam vid min dator. Förresten var det inte så många lediga dagar den här julen så det blev inte mycket extra skrivtid. En annan god ursäkt är att jag under senare delen av hösten haft fullt upp med att göra reklam för min senast utkomna bok: Projekt Ivarsliden. Det är verkligen en fantastisk känsla att äntligen efter år och månader av arbete och drömmar få hålla boken i sin hand, men det är knappast slutet på resan, snarare en uppnådd milstolpe innan arbetet med att tala om för världen att boken finns.
Men tillbaka till mitt senaste manus. … och makten och härligheten …Ja, så heter berättelsen åtminstone än så länge. Jag tror att det är den svåraste text jag har gett mig på någon gång och att det är den verkliga anledningen till att det går långsamt framåt. I … och makten och härligheten … utforskar jag nämligen min egen historia. På sätt och vis. Det är inte mina memoarer eller ens en självupplevd historia. Men det är en berättelse som till vissa delar utspelar sig i frikyrkliga miljöer som på många sätt påminner om min egen uppväxts kyrka. För Kristoffer, som min huvudkaraktär heter, leder vägen vilse så att han hamnar i en destruktiv sektmiljö.
Böcker och filmer om sekter och trånga religiösa sammanhang lockar av någon anledning till sig läsare och tittare. Det skulle vara lätt att bara ösa på med skrämmande och dramatiska scener. Bönemöten och ritualer. Kanske ett och annat människooffer. Men det är inte det jag vill. Det jag inser när jag väver min berättelse är att det hade kunnat vara jag som hamnat snett i min tro. Jag vill berätta om vägen till sekten men också om vägen därifrån. Och om vad som kommer efteråt. Och jag vill berätta om Kristoffer och de andra vid Korsvägen med ömhet och respekt. Det är den svåraste text jag skrivit någon gång. Hoppas att du har tid att vänta på den.
