Jag känner mig lite vilsen. Som om jag tappat kartan och kompassen. Vart är jag på väg? Vad ska jag göra nu?

 Jag har nyligen avslutat det manus jag hållit på med de senaste månaderna. Åren. En evighet. Jag har släppt taget och skickat ut mitt skötebarn i världen. Om det går som jag hoppas är jag förstås inte alls klar med historien utan kommer att få vända och vrida på formuleringarna, stryka och lägga till, mejsla fram en ännu bättre version i samråd med ett förlag. Men till dess, om det alls kommer att hända, låtsas jag som om jag inte alls väntar på svar. Som om det inte gör mig det minsta om jag aldrig får ge ut ”Och makten och härligheten”.

Vad ska jag göra nu? Medan vaggan är tom och jag låtsas att jag inte alls väntar på svar från förlagen alltså. Jag känner mig som en mamma som har följt sitt yngsta barn till skolan och undrar vem hon är nu, vad hon har för plats i världen.

Nej, nu blev det onödigt dramatiskt. Långt inne bär jag faktiskt på ett frö, en tanke, en idé. En blivande berättelse om vad vi gör när vi inser att vi aldrig kommer härifrån med livet i behåll.

Leave a Reply