Jag har satt punkt. Skrivit sista raden. Nått slutet på resan med mitt senaste manus. Det låter snyggt, som om jag har arbetat färdigt, gjort det jag ska och nu bara kan sätta mig ner och vänta på det där avtalet som ska göra mina skrivna ord till boken som du ska läsa. Riktigt så enkelt är det förstås inte. Jag har skrivit sista kapitlet, så långt stämmer det. Jag känner mig till och med riktigt nöjd med slutet även om min huvudkaraktär Kristoffer kom med några överraskningar. Eller kanske just därför.
Men arbetet är förstås inte slut. Nu börjar nästa etapp på resan, med genomläsning och redigering, filande och putsande, innan manuset kan släppas iväg ut i den hårda förlagsvärlden. Trots att det inte är mitt första manus känner jag mig lite som en nybörjare. Visst skulle jag önska att det var som på film (eller i böcker) att jag hade ett förlag som bara väntade på mitt nästa manus och helst också hjälpte mig med mina räkningar medan jag ägnade dagarna åt att skriva. Ja, det kanske finns författare som verkligen har det så, men det är inte så min vardag ser ut.
Slutet gott – allting gott, så enkelt är det sällan i mina berättelser. Snarare ställer jag en dörr på glänt så att du som läsare själv får fundera på vad som kan vänta längre fram. Jag hoppas att du uppskattar det. Alternativet – att en historia som innehåller ljus och mörker, svårigheter och utmaningar för karaktärerna plötsligt slutar i ett rosenrött skimmer där allt genast faller på plats – skulle jag se som ett svek mot de karaktärer som befolkar berättelsen, mot dig som läsare, och mot mig själv som författare.
Men visst hoppas jag att det kommer en dag när du personligen får avgöra om slutet blev gott eller inte för Kristoffer och hans medvandrare på den slingriga vägen i Och makten och härligheten.
