Huldran, Råndan, Skogsrået… Det fanns många namn på detta väsen som kunde locka den oförsiktige till att gå vilse i skogen med sin skönhet. Oftast beskrevs hon som en förtrollande kvinna, ända tills man såg henne på ryggen. Där fanns ingenting mänskligt, ofta en trästock och ibland en svans som stack fram under kjolen. Ändå sägs det att den som en gång dårats av Råndan inte kunde glömma henne och var dömd till att förgäves söka efter henne eller tyna bort av längtan.
Ute i skogen är det lätt att tro att Skogsrået, Mosstrollen, Bäckahästen, Skogsvittra, de underjordiska finns och alla andra väsen finns. Ibland sägs det att berättelserna bara kom till för att varna oss för farorna i naturen; för att gå vilse, att falla i forsen, att gå ner sig i myren eller för att låta sig luras av falska kvinnor. Eller män, för den delen. Det finns berättelser om manliga skogsrån också fast de inte är lika vanliga.
Jag tänker inte ge mig in i någon debatt om vad som är sanning eller inte. Jag kan bara säga att naturen inspirerar mig och de väsen som lever där, i fantasin eller på riktigt, fyller sin funktion genom att lära mig att vi alla har en plats i världen.
