Nytt år – nya projekt. Nu ligger min fristående fortsättning på URNA i startgroparna. Här får du ett litet smakprov.

   ”Kan det där gruvbolaget verkligen tvinga ungdomarna att arbeta åt dem? De är ju inte ens myndiga. Det är väl olagligt?” frågar Agnes.

   Stefan vrider på huvudet och ger henne en skarp blick.

   ”Även om du inte kan gå är du vare sig dum eller blind, eller hur?” säger han.

   ”Vad ska det betyda nu då?”

   ”Bara att du vid det här laget borde ha förstått att allt inte står rätt till i Ivarsliden.”

   ”Som till exempel att en kommun som har tillgång till så mycket vattenkraft ändå inte har någon elektricitet?” säger Agnes.

   ”Visst finns det elektricitet. Åtminstone om du har tillräckligt med pengar. Precis som det finns butiker att handla i, bensin i pumparna och skola till barnen för den som har råd”, säger Stefan. 

   ”Jag trodde att hela idén med en frikommun var att alla invånare skulle få större del av dess tillgångar. Inte mindre.”

   ”Ja, det var tanken. Men det ingen förutsåg var att när staten lämnade spelplanen fanns det andra som bara väntade på att ta över”, säger Stefan.

   ”Gruvbolaget, alltså?”

   ”Ja, det är vad de kallar sig. Men gruvbrytning är bara en del av vad de ägnar sig åt. De kontrollerar nästan allt annat i Ivarsliden som det går att göra pengar på. Det är en maffia.”

Det är klart att Agnes har märkt att det är hårda tider i Ivarsliden. Hon ser själv bristerna i vardagen, som att det vare sig finns elektricitet eller internetuppkoppling i prästgården, eller ens tillräckligt med mat alla gånger. Hon kan också läsa det mellan raderna när hon skriver rent Stefans hastigt nerklottrade anteckningar om sina möten med olika församlingsbor.

   Det finns andra tecken att tyda också. Trots Alberts lugna och stadiga lunkande, kramar Stefan tyglarna så hårt att knogarna vitnar. Agnes känner igen beredskapen. Den pyrande ilskan. Hon behöver egentligen inget mer för att förstå att allt inte är som det ska i Ivarsliden. Det är uppenbart att Stefan förbereder sig för ett korståg. Förr i tiden skulle hon ha frågat efter mer information om hans planer. Men inte den här gången. Hon vill inte veta mer om orättvisor och förtryck, inte försöka förändra världen. Inte i Ivarsliden. Inte någonstans. Aldrig mer.

One Comment

Leave a Reply