I min skrivarkurs har vi nu kommit fram till berättarperspektivet. Deltagarna ska få fundera på vem det är som berättar och för vem. Det kan verka enkelt. Antingen är det ”jag” som berättar, det vill säga att texten är skriven i ”första person” eller så är det hen, hon, han eller den, det vill säga i ”tredje person”. I enstaka fall kan det vara ”andra person” som gäller, det vill säga du.
Ja, att fastsälla berättarens identitet är kanske inte så svårt alla gånger, om inte författaren får lust att lura oss lite eller hålla oss på sträckbänken angående vem det verkligen är som driver berättelsen framåt. Men även om vi vet vem det är som leder oss genom den bok vi läser är det perspektivet som avgör hur mycket vår berättare låter oss veta om vad som händer, vem som gör vad, eller vad karaktärerna tänker och känner. Det är alltså ganska avgörande för hur mycket du och jag förstår. För mig är det här jättespännande att fundera på och väldigt roligt att få prata om med mina kursdeltagare.
Jag hade ingen aning om att jag skulle tycka så mycket om att hålla i en skrivarkurs, eller att jag skulle lära mig så mycket själv av att göra det. Men det är förstås det som är folkbildning. En grupp människor som möts och lär sig något nytt tillsammans och av varandra. Det är det som ger nya perspektiv på tillvaron. Berättarperspektiv!